Ett bestående minne, minsann!

– Jag har en mycket kär bild av mig själv, tagen av fotografen Thomas Eriksson för ett reportage i Damernas Värld någon gång på 80-talet, jag tror att det handlade om personlig klädstil och att jag på den tiden var ett slags ”förebild” i den svenska modebranschen både på grund av de krönikor jag skrev i tidningen och hur jag mycket egensinnigt klädde mig. Om igår vore idag hade jag haft både blogg och instagramkonto och väldigt många följare jag vet inte var … Det hade jag på sätt och vis: jag var så välkänd i Stockholms ute- och nattliv att aspirerande modeller gärna ville boka tid när min bästis Sighsten Herrgård och jag var ute och roade oss på Café Opera, Victoria’s och Alexandra’s. Både Sigshten och jag var stenhårda: go & see för både det ena och det andra var det aldrig frågan om efter kl 17.00.

lottaDet var just Sighsten som gjorde mig medveten om hur viktigt kläder är för personlig image. Han och jag lärde känna varandra när han fortfarande jobbade som modell och samtidigt började en internationell karriär som designer; jag jobbade som assistent på tidningen Året Runt, typ hämta kläder & fixa gulliga kattungar till omslagsfotograferingar och pensla kanelbullar för fotograferingar … Sighsten bestämde att jag skulle bli världsberömd; han blev det, för mig tog det lite längre tid att bli det i Sverige. Hur som helst. Jag avancerade, och var moderedaktör på Damernas Värld i hela 20 år. När jag fick min första löneförhöjning gick jag till Gul & Blå i Birger Jarlspassagen – my God, that was a dream come true! – och köpte ett par fantastiska mockajeans med fransar. Jag älskade ljudet när jag gick gatan fram och fransarna slog mot vaderna. Det jävliga var att fransarna trasslade in sig i varandra. Då bestämde sig den ny-examinerade moderedaktrisen för att klippa av fransarna och nöja sig med mockajeansen som sådana …

Jag blev stamgäst på både Viktoria’s, Alexandra’s och Gul & Blå typ 1968. Och eftersom Stockholm var en liten cirkel blev alla vi som jobbade och vimlade där kompisar med varandra, vi var relativt unga, snygga, dynamiska och roliga – och hade ett mycket kreativt utbyte av varandra, ungefär som det fungerar idag när man nätverkar.

Tillbaka till den här bilden av mig i lappade och slitna jeans: det är modellen Fonzie jag bär, eftersom jag inte hade Marilyn-modellens figur om jag så säger. Det viktiga var att man slet ut sina jeans, tills de blev till trasor. Jag minns mycket väl när jag klev av bussen en dag och tappade ena byxbenet – och att jag samma dag översatte de där jeansen till att bli shorts, det var dessutom modernt som ”hot pants” om man bar dem utanpå strumpbyxor/tajts.

Jag var alltså stamkund hos Gul & Blå så till den milda grad att jag själv köpte och klädde mig i Gul & Blå-design och att jag dessutom oavbrutet använde kläder därifrån i olika modereportage; idag kan jag säga att jag borde skämmas för att jag var så solidarisk ett visst märke, men jag kan försvara det med att det då inte fanns så mycket att välja bland och att om man följer en journalistisk idé så måste man inse nyhetens behag.

Kontakt och kommentarer

Var vänlig och kontrollera formuläret. Tack!

SKICKAR

Tack för ert meddelande!

Vi återkommer inom kort!

Alla bilder och texters upphosvrätt tillhör respektive bolag eller vårt eget arkiv 1966-1995.